Kärlek, gör livet värt att leva
Hur vet man att man har tur ?
Hur vet man att man är lycklig ?
Jag har hela mitt liv undrat hur mitt liv är, om jag har personer omkring mig som älskar mig.
Hur vet man det egentligen ?
Jag vet nu, jag har Martin. Jag vet att han älskar mig. På det viset han rör mig, hur han luktar i mitt hår, och försiktigt pussar mig. Hans härliga beröring. Det bara lyser kärlek i hans ögon när han ler mot mig, och det leendet skulle jag inte vilja byta ut mot något annat i världen.
Det märks också hur bra han trivs i mittsällskap, och jag likaså i hans.
Vi kan bara ligga och skratta åt ingenting. Men vi kan också ha det så mysigt. Ligga och prata om allt vad livet handlar om. Det är kärlek. Mitt hjärta kommer alltid att ha en del bara menat för honom. Han är en sån person som man inte släpper vid förtsta taget.
Jag har Emelie. Hon är en sån vän som man alltid vill vara runt. Hon får mig alltid att skratta, och vi bildar härliga minnen tillsammans. Men tyvärr så glider vi ifrån varandra. Jag antar att vi båda inte har tid med allt som vi skulle vilja hinna med. Som våra promenader sent om kvällarna. Våra cykelturer ner till havet, när vi bara sitter och pratar om allt som tynger oss. Vi öppnar våra hjärtan för varandra. Hur vi verklgen känner. Vi har varit bästa vänner i nästan 11 år. Det är en lång tid. Men man blir aldrig trött på henne. Hon gör mig bara så glad. Alltid med ett leende på läpparna,
Jag har Pernilla. Hon är en sån vän som man vet alltid finns där. No matter what. Hon känner mig ut och in, och lägger märke till de små sakerna som gör just mig speciell. Hon har alltid ställt upp för mig, även när hon själv inte har haft det så lätt. Vi har gått igenom en hel del tillsammans. Hemska och underbara saker. Men jag uppskattar all min tid med henne. Hon är speciell på ett härligt vis. Inte ytlig som många kan vara.
Jag har Rebecca. Hon är också en sån vän som man kan prata med om allt från himmel till jord. Hon lyssnar alltid på vad jag har att säga. Hon är helt underbar. Hennes söta meddelnade som hon brukade skicka, som gör en så glad att man skulle kunna flygga av glädje. Hon förstår mig alltid. Dömmer inte. Hon är helt enkelt allt man kan begära av en vän.
Jag har mamma. Hon är familj. en av dom som är bunden til mig för livet. Hon är den som alltid verkligen har funits där för mig. Henne som jag träffar varje dag och berättar om vad som jag upplevt. Hon gör det likaså. Det är hon som är stolt över mig för minsta lilla. En skyddande ängel.
Jag ar pappa. Som kanske inte alltid finns där känslomässigt, men som verkligen försöker. Det märks att han är stolt över mig. Han älskar mig verkligen som en far ska älska sin dotter. Man kan inte begära mer. Det är inte bara handligen som räknas, utan tanken.
Jag har Alexandra. Hon är min syster. Samma blod flyter i våra ådror. Vi förstår varandra och älskar varandra. Vi kan prata om det mesta. Sitta i telefonen i flera timmar och prata om kärlek.
Vi har inte alltid varit tillsammans med. Vi är så långt ifrån varandra med det känns ändå så nära.
Hur vet man det egentligen ?
Jag vet nu, jag har Martin. Jag vet att han älskar mig. På det viset han rör mig, hur han luktar i mitt hår, och försiktigt pussar mig. Hans härliga beröring. Det bara lyser kärlek i hans ögon när han ler mot mig, och det leendet skulle jag inte vilja byta ut mot något annat i världen.
Det märks också hur bra han trivs i mittsällskap, och jag likaså i hans.
Vi kan bara ligga och skratta åt ingenting. Men vi kan också ha det så mysigt. Ligga och prata om allt vad livet handlar om. Det är kärlek. Mitt hjärta kommer alltid att ha en del bara menat för honom. Han är en sån person som man inte släpper vid förtsta taget.
Jag har Emelie. Hon är en sån vän som man alltid vill vara runt. Hon får mig alltid att skratta, och vi bildar härliga minnen tillsammans. Men tyvärr så glider vi ifrån varandra. Jag antar att vi båda inte har tid med allt som vi skulle vilja hinna med. Som våra promenader sent om kvällarna. Våra cykelturer ner till havet, när vi bara sitter och pratar om allt som tynger oss. Vi öppnar våra hjärtan för varandra. Hur vi verklgen känner. Vi har varit bästa vänner i nästan 11 år. Det är en lång tid. Men man blir aldrig trött på henne. Hon gör mig bara så glad. Alltid med ett leende på läpparna,
Jag har Pernilla. Hon är en sån vän som man vet alltid finns där. No matter what. Hon känner mig ut och in, och lägger märke till de små sakerna som gör just mig speciell. Hon har alltid ställt upp för mig, även när hon själv inte har haft det så lätt. Vi har gått igenom en hel del tillsammans. Hemska och underbara saker. Men jag uppskattar all min tid med henne. Hon är speciell på ett härligt vis. Inte ytlig som många kan vara.
Jag har Rebecca. Hon är också en sån vän som man kan prata med om allt från himmel till jord. Hon lyssnar alltid på vad jag har att säga. Hon är helt underbar. Hennes söta meddelnade som hon brukade skicka, som gör en så glad att man skulle kunna flygga av glädje. Hon förstår mig alltid. Dömmer inte. Hon är helt enkelt allt man kan begära av en vän.
Jag har mamma. Hon är familj. en av dom som är bunden til mig för livet. Hon är den som alltid verkligen har funits där för mig. Henne som jag träffar varje dag och berättar om vad som jag upplevt. Hon gör det likaså. Det är hon som är stolt över mig för minsta lilla. En skyddande ängel.
Jag ar pappa. Som kanske inte alltid finns där känslomässigt, men som verkligen försöker. Det märks att han är stolt över mig. Han älskar mig verkligen som en far ska älska sin dotter. Man kan inte begära mer. Det är inte bara handligen som räknas, utan tanken.
Jag har Alexandra. Hon är min syster. Samma blod flyter i våra ådror. Vi förstår varandra och älskar varandra. Vi kan prata om det mesta. Sitta i telefonen i flera timmar och prata om kärlek.
Vi har inte alltid varit tillsammans med. Vi är så långt ifrån varandra med det känns ändå så nära.
Jag är lycklig. Jag har tur, för jag har människor i mitt liv som verkligen bryr sig, på redigt. Det är den mest underbaraste känslan i världen, att veta att man är älskad.
