rebeckaO

Snart är det ett och ett halvt år sedan jag flyttade hemmifrån, sedan jag började skolan här nere, sedan jag började med mitt distansförhållande. När jag skulle flytta hade jag så många tankar.. Jag började gråta när jag kom in på skolan, just för att jag visste att allt skulle förändras mellan mig och Alexander. Förmodligen förstöras också. Jag vet så många nätter innan vi skulle sova som vi pratade om hur vida vi skulle fortsätta vara tillsammans eller bara göra slut direkt och göra det lätt för oss båda. Jag vet inte varför vi höll ihop då egentligen. Varför man inte bara tog den enkla vägen. Nu ett och ett halvt år senare så ser allt som förutspått helt annorlunda ut. Vi träffas vissa helger och vi kunde inte ha det bättre. Jag kan inte förklara hur bra detta har varit för vårat förhållande. Visst det var tufft till en början men som med allt i livet så vänjer man sig.
Jag älskar att bo ensam. Jag vet att jag skulle älska att bo med Alexander lika mycket men jag är fortfarande så himla glad över att första gången jag flyttade hemifrån så gjorde jag det ensam och till en helt annan stad. Jag vet att jag varit bortskämd, lat och mycket mera under mina år men jag har (enligt mig) växt så himla mycket som person.
Något jag dock har insett är att jag under nästan hela skoltiden glidit på ett bananskal. jag vet inte om det var lättare då, om kunkurrensen inte var lika hård eller om jag blivit sämre. Men det jag vet är att det är tufft som bara den och ibland vill man bara ge upp. Men jag tror på "Det som inte dödar dig gör dig bara starkare".

Detta inlägg fick insperation från Nellys låt Just a Dream som Sanda precis sa åt mig att lyssna på. Den har inget med detta att göra men vissa låtar ger en, en speciell känsla.

Godnatt alla.