rebeckaO

Idag har jag suttit och försökt skriva krian på svenskan. Men fy fan va svårt det är. Har skrivit nu, efter två timmar, exakt 639 ord, vilket är ingenting.

Ikväll blir det fest med mina bästa. Det kommer bli Great! Massa god mat innan och fina drinkar, som Becca fixat med. Sen drar vi vidare till ett ställe där vi är ca två är för gamla känns det som, men det kan bli kul ändå.

"Vi tar hennes tår denna gång" haha. Klockren.

Ciao.

Nu sitter jag här igen. Med samma problem som för ett och halvt år sedan. Jag får höra när alla pratar om den person, som går och sticker in en kniv i ryggen på mig. Men hur och vem kan avgöra egentligen, vad som är sant i det hela?
Här har man verkligen ett dillema, håller ni inte med? Hur vet man vem som talar sanning..

Sist detta inträffade grät jag fem dagar i sträck. Men denna gång har  jag inte fällt ens en ynka liten tår. Varför? Har jag blivit van? Har jag blivit känslokall?

Jag tror mig veta varför jag inte gråter. Man har en viss mängd tårar, som man kan fälla för en person, och för tillfället har mina tårar för dig tagit slut.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Som sagt, tidigare så hade jag brutit ihop över en sån här sak, men nu.. det är bara totalt tomt.
På något sätt är det så mycket värre.

Ge mig en känsla bara. Bra eller dålig, det spelar ingen roll just nu

Kan någon påminna mig om att aldrig bli så fast vid ett tv program, så att man skiter i sitt barn. Usch, min mor och hennes jävla Glamour. Det programmet skulle jag kunna skjuta huvudet av. Hon kunde inte ens skjutsa mig till bussen, som tar tre minuter för henne. Nej, utan då tyckte hon att jag skulle ta nästa.. åååh. Mödrar alltså, haha

Dagen har varit bra. Kändes skönt att komma tillbaka till skolan, slippa att tänka på allt, som varit på senaste.
Kändes även skönt att få prata av sig lite, med mina vänner.
Ikväll ska jag försöka ta tag i alla svenskainlämningar, som ligger spökandes på mitt bord.

ÅT HELVETE MED ALLT. JAG VILL INTE MER. JAG VILL BARA INTE MER

för nu faller allt i en rasande takt, jag menar allt.
Snälla någon, fånga mig när jag faller.

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna tackla denna dag. Den började i ett rent helvete, med en massa känslor som inte tog slut. Ju mer dagen gick desto mer försvann det och slutade i total nollställdhet. Jag känner ingenting.

En sak jag har börjat att fundera mycket över är, valen i våra liv.
Undrar ni inte ibland hur erat liv sett ut om ni valt en annan väg för erat liv. Vid någon punkt där ni tvingats välja.
Jag tänker ofta på sådant. Man kan ju tänka på dessa mer allmänna valen, som tex vilken linje som man valde på gymnasiet. Tänk hur mycket sådant kan påverka ens liv, utan att man egentligen tänker på det.
Jag kan se många val, där jag vet att jag valt fel väg för mig själv, och då menar jag många. Jag vet även val som jag har gjort där jag har sårat andra i min väg, för att jag själv ska ta mig frammåt. Kan inte påstå att jag är särskilt stolt över de valen men de har oftast lett till något gott i slutändan.
Tänk om hela ens liv ligger i någon annans händer. Tänk om vi inte har en fri vilja, utan bara tror det. Tänk om, säg Gud, har en förutbestämd plan för alla oss. Inte för att jag tror på det, men tänk vad kontroversiellt.
Tror någon på ödet? För det gör nämligen inte jag. Som jag och mina vänner brukar säga, "Det blir vad man gör det till". Inte har någon bestämmt innan att du ska träffa på den där killen på stan tex, sedan två månade senare så är ni tillsammans, nej det är slumpen att ni träffades just på samma ställe, samma tidpunkt.

Ibland börjar jag att undra, om man förlitar sig allt lite för väl på det trygga i ens liv. Eller jag i alla fall.
Väljer man den enklaste vägen för att man är för bekväm, eller kanske för feg?
Jag kan se många händelser i mitt liv, många olika vägskäl, där jag helt enkelt varit för feg för att våga satsta.
Jag väljer hellre nu den långa men dock säkra utbildningen i Karlskrona, istället för att våga satsta, plugga utomlands i Florens, till modedesigner. Och detta bara för att jag är för feg. Kanske inte fullt trygg i mig själv för att göra något sådant.

Något man iaf får vara stolt över är min resa till Österrike, där visade sig mitt riskspel löna sig. För det är det mest häftigaste jag varit med om. Flyga första gången helt ensam, landa i ett helt främmande land där dom talar tyska (ett språk jag valt att inte studera) och sen inte veta vart jag ska, eller någonting. Att vara helt ensam om att prata svenska. Att inte känna någon. Men jag måste säga att jag skulle göra om det vilken sekund som helst.
Så kanske man skulle börja våga satsa igen? .. Insökningarna närmar sig med strormsteg och jag måste ta mig samman nu.. Ska man välja tryggheten, jobba med något jag kommer att trivas med, eller att satsa, jobba med något som jag kommer att brinna för varje dag. Det kanske låter som ett enkelt val.. men det är det inte.


Planeringsarkitekt                                                                         Modedesigner
                         eller                     

Råd någon? För när det gäller sådant, så kan man inte helt förlita sig på sig själv.

Dessa senaste dagarna har varit helt underbara.
I torsdags bestämde Alle och jag oss för att gå ut i snön och busa lite. Jag tog på mig hans stora kläder, jag såg lite eskimåliknande ut faktiskt, haha. Sen så begav vi oss ut, lekte och busade precis som om vi vore 10, men det var helt sjukt roligt. Åkte även bort till Hjortberget och åkte tillsammans i en plutteliten pulka, haha.
På fredagskvällen blev det god mat och Let's Dance med Alle, Lasse och Mariette. Riktigt mysigt framför spisen må jag lova.
På lördags morgonen vaknade jag av min älskling, som hade köpt världens största, röda rosor till mig, super fina.
Lite senare åkte vi till Kalmar, för att småshoppa lite. Jag köpte dock bara saker till mitt projekt.
På kvällen gick vi ut och åt på Lilla Krogen, det var riktigt gott & det blev en massa prat om allt mellan himmel och jord.

Allt jag kan säga är att du är det absolut bästa som finns. Och jag vill spendera varje sekund med dig

Måste säga att jag hade en riktigt bra helg.
Den började med en sväng till Kalmar med mamma för prata lite med hon som ska sy upp min klänning. Sen gick vi lite på stan och hade allmänt trevligt. Senare på kvällen så blev det Let's Dance, i vanlig ordning.
På lördagen bar det av  till älsklingen, duschade och gjorde mig snabbt iordning, för att sedan åka till Maria som fyllt år, och festa med tjejerna. Mat och dricka blev det, riktigt trevligt.
Ännu lite senare bar det av till Apollo med Emmy mm, där vi möttes upp av mina tvillingar! Måste bara säga att det var så grymt kul! Fick även ett par danser med min älskling också. Men han ville bara porra sig, haha!

Man vet aldrig vad som ska hända när man ger sig ut för en kväll, här i lilla Oskarshamn. Den sista delen av kvällen/natten tedde sig lite anorlunda. Jag fick höra ord som snabbt printades in i mitt pannben, men du vad? Jag bryr mig inte, inte längre iaf. Jag kunde inte ens fälla en ynka lilla tår. För det är slut med det. När det gäller sånt så har jag gått och blivit känslokall..